UTLÅTANDEN OCH STÄLLNINGSTAGANDEN

Ålands fiskodlarförening ger på begäran eller på eget initiativ utlåtanden över dokument som anses vara angelägna för den åländska vattenbruksnäringen.

VARFÖR SLÅ IN ÖPPNA DÖRRAR OCH POLARISERA DEBATTEN OM FISKODLING?

Tony Cederberg och Thomas Saurén fortsätter att slå in öppna dörrar i sin insändare 5.12.2023. I intervjun med vår verksamhetsledare Rosita Broström och professor i akvakultur Anders Kiessling i Ålandstidningen 3.12.2023 framgick tydligt att fiskodlingsnäringen i samarbete med forskare sedan länge arbetat aktivt med att skapa en så kretsloppsanpassad och hållbar näring som möjligt. Han påpekade också att “Havsbaserad fiskodling i kassar är världens mest klimatsmarta matproduktion, alla livsmedel inräknade”. Miljöarbetet handlar inte bara om att utreda fiskslammets potential utan om en ständig utveckling av alla aspekter i hela produktionskedjan, där fodrets innehåll och sammansättning är den mest avgörande, men även energieffektivisering, optimal lokalisering och fiskvälfärd är viktiga frågor.

Så långt bör vi vara överens och man kan då fråga sig vad de har att vinna på att polarisera debatten om fiskodling istället för att hitta konstruktiva lösningar? Varför t.ex påstå att fiskodlarna motsätter sig att provtagning sker kring fiskodlingarna? Omfattande provtagningar av vattenkvalitet, bottenfauna och sediment görs redan årligen som en del av verksamheternas egenkontrollprogram. Kontrollprogrammets upplägg och innehåll är framtaget i samråd med miljöbyrån och ÅMHM och har bedömts ge ett tillräckligt gott underlag för att miljöeffekterna ska kunna bedömas. Det är upp till ÅMHM att fatta beslut om utökade provtagningar behövs, inte Cederberg och Saurén.

Att påstå att bristande provtagningar skulle göra att fiskodlingarna får oskäligt stora odlingstillstånd är dessutom direkt felaktigt. Ända sedan 1996 då nuvarande vattenlag stiftades har fiskodlingstillstånden begränsats kraftigt med hänvisning till försiktighetsprincipen och ingen utökning har fått ske. Detta trots att fiskodlingarna står för mindre än en promille av den totala övergödningen i Östersjön. I skärgårdshavet står fiskodlingen sammanlagt bara för 4% av fosfor- och 2% av kvävebelastningen, trots att det är inom det området som de allra flesta åländska och finska fiskodlingarna finns. Att överdriva fiskodlingens miljöpåverkan med hjälp av jämförelser med kor och fotbollsplaner saknar vetenskaplig relevans, vilket prof. Anders Kiessling konstaterade. Det som snarare behövs för att ge myndigheterna ett bättre beslutsunderlag beträffande vattenbruket är en lokaliseringsplan som med hjälp av provtagningar och simuleringar fastställer vilka områden som ur miljösynpunkt är bäst lämpade för fiskodling. På fastlandet har det funnits en lokaliseringsplan för vattenbruket ända sedan 2014 men snart tio år senare saknas både lokaliseringsplan och simuleringsverktyg fortfarande på Åland, trots att LR redan 2018 fattade beslut om att ta fram en sådan.

Det råder ingen brist på teorier och innovativa idéer för hur samhället ska bli mer miljövänligt och mer kretsloppsanpassat. Men i praktiken är det endast de innovationer som bär sig ekonomiskt som kan förverkligas, annars måste de upprätthållas på konstgjord väg genom subventioner. När LR fattar beslut om utsläppskrav har de också ett ansvar att se till förslagets praktiska och ekonomiska genomförbarhet. Dessa aspekter har Cederberg och Saurén helt och hållet utelämnat i sin policyrapport, ändå drar de långtgående slutsatser om hur fiskodlingens framtid bör se ut. I insändaren visar de sedan brist på grundläggande ekonomiska kunskaper, genom att blanda ihop begreppen “vinst” och “lönsamhet”. Att en fiskodling går med vinst under ett bra år är en förutsättning för att klara sämre år och för att kunna göra nya investeringar i t.ex miljöteknik. Om produktionskostnaderna däremot blir permanent högre än intäkterna på grund av för strikta utsläppskrav är verksamheten inte längre lönsam och kommer att tvingas lägga ner eller flytta, t.ex till andra sidan Skiftet där verksamhetsförutsättningarna är mer gynnsamma.

Vi anser inte att det är konstruktivt att föra diskussioner om fiskodlingens utvecklingsmöjligheter via insändare. Vi kommer istället att fortsätta vårt utvecklingsarbete i samverkan mellan fiskodlare, forskare, myndigheter, andra näringsverksamheter och övriga intresserade. Tony Cederberg och Thomas Saurén, om ni är intresserade av att delta i detta arbete är ni välkomna att kontakta oss och diskutera era idéer!

ÅLANDS FISKODLARFÖRENING R.F.

FISKODLINGSNÄRINGENS MÅL FÖR REGERINGSPROGRAMMET

Den 9.11.23 presenterade regeringssonderaren Katrin Sjögren sitt förslag gällande den kommande landskapsregeringens sammansättning och dess ministrar. Innan regeringsbasen tillträder läggs grunden för de fyra kommande årens arbete i ett regeringsprogram. Ålands fiskodlarförening har sammanfattat de fyra viktigaste målsättningarna som bör vara i fokus i regeringsprogrammet för att främja en livskraftig fiskodlingsnäring och ge de bästa förutsättningarna för dess utveckling:

01. Framtidstro och klara spelregler

02. Hållbar utveckling på marknadens villkor

03. Hälsosam livsmedelsförsörjning

04. Optimal lokalisering

NY VATTENLAG FÖR ÅLAND 31.1.23

En ny vattenlag för Åland har varit på remiss. Baserat på den sammanvägda analys av lagförslaget som Ålands fiskodlarförening gjort föreslår vi att nuvarande lagförslag återtas och att en utredningsperson utses som kan samordna arbetet med att införliva vattendirektivet i den åländska lagstiftningen på ett sådant sätt som möjliggör förverkligandet av EU:s riktlinjer för vattenbruket såväl som den åländska vattenbruksstrategin samt beaktar grundläggande EU-rättsliga principer. Detta bör inkludera eller göras parallellt med framtagandet av en lokaliseringplan för fiskodling och utvecklandet av kompensationsåtgärder, i första hand kompensationsfiske.

Utlåtande av Ålands fiskodlarförening, sammanfattning

Vattenlagens utformning är en ödesfråga för fiskodlingsnäringen på Åland. Det är betydande skatteintäkter och värdefulla arbetsplatser som står på spel. Vattenbruket har en viktig roll att fylla i produktionen av ett näringsrikt livsmedel med lågt koldioxidavtryck. Fiskodlarna efterfrågar möjligheter att utveckla odlingsteknik och -metoder i den takt det är kommersiellt möjligt och därigenom bidra till en bättre vattenmiljö i Östersjön. Åland bör liksom övriga EU ta sitt ansvar för att uppnå de gemensamt uppställda miljömålen samtidigt som näringslivets och matproduktionens verksamhetsförutsättningar tryggas i enlighet med EU:s och Ålands vattenbruksstrategier.

Denna balansgång hanteras på olika sätt i EU-medlemsländerna och tack vare Ålands självstyrelse finns möjligheten att utforma en vattenlag som på bästa sätt gynnar våra unika förhållanden. Utgående från den juridiska granskning av lagförslaget som fiskodlarföreningen låtit göra kan fiskodlarföreningen dessvärre konstatera att grundläggande rättsprinciper såsom likabehandlingsprincipen och rättssäkerhetsprincipen samt de strategiska riktlinjer för vattenbruket som fastställts på EU-nivå och även på åländsk nivå har lagts åt sidan till förmån för ett snävt miljötänk. Förutsättningarna för tillstånd är därtill till vissa delar otydliga och överlappande, vilket riskerar att medföra en oförutsägbarhet i tillståndsprocesserna.

Enskilda verksamhetsutövare åläggs kategoriskt att göra belastningsminskningar och kompensationsåtgärder oberoende av vilken faktisk påverkan verksamheten har på uppnåendet av miljömålen. Detta är inte något krav enligt EU:s vattendirektiv och innebär ett strängare regelverk än i våra grannländer. Eftersom den överlägset största delen av närsaltsbelastningen i Östersjön kommer från landbaserade källor med havsströmmarna och från luften som nederbörd så har nedskärningarna en mycket marginell inverkan för uppnåendet av god miljöstatus. Konsekvenserna blir desto mer märkbara och allvarliga för de åländska fiskodlingsföretagen som hamnar i en försämrad konkurrenssituation gentemot grannländerna.

Lagförslaget ger en teoretisk möjlighet att utföra kompensationsåtgärder/förbättringsöverskott istället för nedskärningar i verksamheten. Denna möjlighet har även funnits i den gällande lagstiftningen men aldrig kunnat tillämpats i praktiken då kostnadseffektiva åtgärder och ett system för att utvärdera dessa ännu saknas. Kompensationsåtgärder skulle däremot kunna vara en konstruktiv väg framåt om rätt förutsättningar och incitament utarbetas.

Forskningen visar att fiskodlingens miljöpåverkan överskattats då man inte tagit hänsyn till att en stor del av fosforn i fiskens fekalier är i olöslig form och därmed inte bidrar till algtillväxt. I den ekologiska rapporten klargörs också att fiskodlingens miljöpåverkan kan minimeras med hjälp av optimal placering. Lokalisering av lämpligaste platser för vattenbruk lyfts fram både på EU-nivå och på nationell nivå som en central faktor i att främja vattenbruksnäringens verksamhetsförutsättningar. På Åland saknas ännu en lokaliseringsplan för fiskodling och lagförslagets nuvarande formuleringar skulle dessutom förhindra förflyttning av fiskodlingar helt och hållet.

Att frikoppla miljömål från samhällsekonomi är ett förlegat synsätt. Lagförslaget saknar logik och relevans för målet att uppnå god status i våra vattenområden eftersom det enbart baserar sig på schablonmässiga nerskärningskrav. Ett rättssystem som ställer orimliga krav på näringslivet kommer att göra Åland sämre ekonomiskt rustat att hantera de stora samhällsutmaningar vi står inför.

Vattenbruksstrategier i EU, fastlandsfinland, Sverige och Åland

EU-kommissionens strategiska riktlinjer för ett mer hållbart och konkurrenskraftigt vattenbruk har som målsättning att vattenbrukssektorn ska kunna utvecklas på ett sätt som direkt bidrar till Europeiska gröna given, särskilt strategin från jord till bord. Strategin anger att vattenbruket har en viktig roll att fylla i produktionen av livsmedel med lågt koldioxidavtryck samt att erbjuda arbetstillfällen i avlägsna områden. En av de konkreta åtgärder som strategin föreslår är att stödja den samordnade EU-omfattande kampanjen för vattenbruket i EU. Enligt riktlinjerna är det oerhört viktigt att man ser till att sprida mer korrekt information då lokala aktörers negativa uppfattning om vattenbruksverksamhet ofta utgör ett hinder för inrättande av nya vattenbruksanläggningar. Det konstateras också att det behövs fler insatser som säkerställer ett mer enhetligt och samstämmigt genomförande av de miljörättsliga ramarna. Medlemsstaterna rekommenderade även åtgärder för att öka konsumenternas medvetenhet om alla fördelar med vattenbruk.

I visionen för Vattenbruksstrategi för Fastlandsfinland 2030 finns målsättningen att den årliga vattenbruksproduktionen ska öka från ca 15 000 ton till 25 000 ton år 2030 och att den inhemska odlade fiskens andel utgör över 50% av konsumtionen. En av huvudmålen i Sveriges vattenbruksstrategi är att svenskt fiske och vattenbruk är konkurrenskraftiga och lönsamma näringar och det finns en tydlig ambition att göra hållbart vattenbruk till en viktig pelare i den blå ekonomin. En utredning har nyligen påbörjats för att se över hur bestämmelserna om vattenbruk kan förenklas för att detta ska kunna uppnås.

Även Åland har tagit fram en egen vattenbruksstrategi i vilken det finns målsättningar om en konkurrenskraftig näring som skapar arbetsplatser, bidrar till en livskraftig skärgård, ger exportintäkter och bidrar till landets självförsörjningsgrad. Även här finns en målsättning om att vattenbruket ska vara konkurrenskraftigt och öka från ca 6 000 ton/år till 10 000 ton/år. Vi anser inte att förslaget till ny vattenlag för Åland ger några som helst realistiska möjligheter att uppnå dessa målsättningar och därmed varken följer EU:s strategiska riktlinjerna för ett mer hållbart och konkurrenskraftigt vattenbruk eller den åländska vattenbruksstrategin.

Begränsningskrav skapar konkurrensnackdel gentemot riket och Sverige

För fiskodlingsnäringens verksamhetsförutsättningar är det viktigt att det inte ställs striktare krav än vad som är nödvändigt utgående från EU:s miljölagstiftning och inte heller striktare krav jämfört med i andra medlemsstater, särskilt Finland och Sverige. Medlemsstaterna är enligt vattendirektivet förpliktade att vidta åtgärder för att uppnå de uppsatta miljömålen. Weserdomen tydliggjorde att verksamheter som försämrar vattenmiljöns status eller äventyrar uppnåendet av god status inte ska beviljas tillstånd. I riket har detta implementerats genom tillståndspraxis medan det i Sverige har införts i lagstiftningen. 

I riket har HFD konstaterat att man inte kan utesluta möjligheten att tillåta verksamhet som orsakar viss ökad belastning om den inte på lång sikt bedöms förhindra uppnåendet av god status. Trots Weserdomen har alltså fortsatt eller utökad fiskodingsverksamhet beviljats, utgående från bedömning i de enskilda fallen. Vid denna bedömning har lokaliseringsstyrning och modelleringar av verksamhetens miljöpåverkan haft en central roll.

När Weserdomen implementerades i svensk lagstiftning konstaterades att de nya bestämmelserna inte är avsedda att medföra att tillstånd vägras i någon större utsträckning än tidigare och att tillstånd kan beviljas om det trots verksamheten fortfarande bedöms vara möjligt att uppnå god kvalitet i vattenmiljön. Under 2017-2018 prövades frågan om bästa möjliga teknik (BAT) samt påverkan på miljökvalitetsnormer genom flera domar vid mark- och miljödomstolen (MMÖ). Avslag gjordes då det bedömdes att sökandena i de olika målen inte hade visat att odling i öppna kassar fortfarande utgör BAT samt att underlaget avseende miljöpåverkan var otillräckligt. Domstolen hade även invändningar mot odlingarnas lokalisering. MMÖ konstaterade däremot inte att fiskodling i öppna kassar kategoriskt inte kan utgöra BAT eller att Weserdomen kategoriskt förbjuder fiskodlingsverksamhet i kassar. Däremot konstaterades att kraven på att redovisa alternativa produktionsmetoder ska ställas högt. I nya avgöranden under 2020-2021 har tillräckligt med bevis tagits fram för att fiskodling i öppna kassar har konstaterats vara BAT och fiskodlingstillstånd för kassodling har därmed beviljats.

Medlemsländerna har inte någon skyldighet att ställa ytterligare förbättringskrav på de verksamheter som redan uppfyller de stränga krav som Weserdomen medfört. EU:s grundläggande rättsprinciper får inte sättas åt sidan med hänvisning till att uppnå miljömål. En sådan princip är Likabehandlingsprincipen som innebär att lika situationer inte får behandlas olika såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling. Då sådana skäl inte redovisats anser vi med hänvisning till likabehandlingsprincipen att fiskodlingar på bägge sidor av Skiftet och Ålands Hav som använder samma teknik och foder också bör ha likvärdiga förutsättningar att få tillstånd under motsvarande förhållanden, något som inte uppfylls av detta lagförslag. 

 Det åländska lagförslagets kategoriska begränsningskrav som direkt tillämpas på enskilda tillståndsprocesser har alltså ingen motsvarighet i omgivande länder och utgör därmed en orimlig konkurrensnackdel för åländska fiskodlare och producenter. Det är också mycket anmärkningsvärt att lagförslaget ställer hårdare krav på de åländska fiskodlingarna än vad man gör i riket och i Sverige, trots de tydliga ambitionerna i regeringsprogrammet om att näringen ska kunna utvecklas till en framgångsrik bransch samt att arbetet med att samordna regelverken för fiskodling med övriga Östersjöländer ska prioriteras. Landskapsregeringen bör likt Sverige snarast tillsätta en utredning för att se över hur regelverket kan ge fiskodlingsnäringen bättre verksamhetsförutsättningar. 

Fastställande av vattenförbättringsbehov och begränsningskrav

Det begränsningskrav (=utsläppsminskning) som en tillståndspliktig verksamhet ska åläggas är lika med det procentuella förbättringsbehov som den aktuella vattenförekomsten har för att uppnå god status. T.ex om en vattenförekomst behöver minska kvävehalten med 15% och fosforhalten med 5% för att uppnå god vattenstatus så blir konsekvensen i praktiken att en fiskodling i det vattenområdet måste minska sin produktion med 15% för att tillgodose kravet. Detta förhållande/beräkningssätt står inte uttryckligen i lagförslaget utan har framkommit vid ett möte med tjänstemän vid lagberedningen och miljöbyrån 21.12.22 (Helena Blomqvist och Mikael Wennström) samt vid efterföljande epostkorrespondens (Helena Blomqvist, Mikael Wennström och Susanne Vävare). Lagförslaget medger möjligtvis även andra beräkningssätt som inte presenterats. Med tanke på hur avgörande detta är för att kunna avgöra lagförslagets konkreta konsekvenser borde detta ha klargjorts i remissförslaget. 

Förbättringsbehoven/begränsningkraven varierar i storlek mellan de olika vattenförekomsterna och förändras även över tid, på grund av yttre faktorer som den enskilde verksamhetsutövaren inte kan påverka. Förbättringsbehovet och därmed kravet på belastningsminskning kan öka eller minska i samband med att det kommer en ny förvaltningsplan oavsett fiskodlingens miljöpåverkan har ökat, minskat eller varit oförändrad under den perioden. Utöver detta kan landskapsregeringen utan närmare begränsningar anta striktare krav gentemot bl.a. fiskodling med öppna nätkassar (enligt 13 §). Vi anser att detta strider mot rättssäkerhetsprincipen då det skapar oförutsägbarhet och även en snedvriden konkurrens mellan de åländska fiskodlingarna. Rättssäkerhetsprincipen förutsätter att reglering som innebär negativa konsekvenser i förhållande till enskilda är klar och exakt samt att den enskilde kan förutse hur den kommer att tillämpas. Utöver begränsningskravet innehåller lagförslaget även många olika förutsättningar för tillstånd som till vissa delar är otydliga och överlappande. Detta redogörs för i detalj i det juridiska utlåtandet.

Trots att alla åländska fiskodlingar drivs med ungefär samma metoder blir begränsningskravet för den enskilda odlingen väldigt olika, beroende på vilken vattenförekomst den råkar befinna sig i. Vid närmare granskning av de angivna förbättringsbehoven i förvaltningsplanen blir det tydligt att det inte finns någon koppling mellan hur stort krav på belastningsminskning som ställs och hur omfattande miljöpåverkan från fiskodlingen är. Detta innebär också att det saknas en direkt koppling mellan kraven på belastningsminskning och uppnåendet av god vattenstatus i vattenförekomsten. Vi anser därför att lagförslaget strider mot proportionalitetsprincipen, som innebär att en myndighet inte får använda mer ingripande åtgärder än vad som krävs med hänsyn till ändamålet. En åtgärd får vidtas bara om skälen för åtgärden uppväger det besvär som åtgärden innebär för den som drabbas. Ett begränsningskrav som hotar lönsamheten för ett företag är ett högt pris att betala, det måste då kunna påvisas att lagförslagets konsekvenser har en stor och direkt betydelse för uppnåendet av miljömålen.

De fiskodlingar som får högre krav på sig är (ungefär) de som råkar ligga mer österut och söderut, dvs i vattenområden som i högre utsträckning påverkas av bland annat de stora utsläpp som sker i Finska Viken och den stora interna belastningen av näringsämnen som sker i södra Östersjön. Då samtliga kustvattenförekomster i mellan- och ytterskärgården (dvs där det finns fiskodlingar) har “måttlig status” har det i praktiken ingen större betydelse i vilket område minskningen sker och det är därför inte motiverat att ställa olika krav baserat på detta. 

Ekologiska aspekter

Fosfor- och kvävebelastningen i Östersjön härstammar främst från avrinning från land och luftburet med nederbörden. En central eutrofieringsfaktor är internbelastning från näringsämnen som har ansamlats i sediment från historisk belastning och som frigörs vid syrebrist eller uppvällning. Fiskodling räknas som en punktbelastning och står för 1,4% av fosfor- och 0,7% av kväveutsläppen i Finland. 

Beräkning av begränsningskravet för en fiskodling baseras på den mängd fosfor och kväve som blir kvar efter att fosforn och kvävet i den odlade fisken subtraheras från mängden fosfor och kväve som finns i fiskfodret. Med andra ord utgår man ifrån en schablonberäkning där man förenklat men felaktigt antar att alla närsalter som inte tas upp i fisken per automatik är tillgängligt för algtillväxt. Den ekologiska rapporten tydliggör vilka effekter fiskodling har på vattenmiljön och uppnåendet av miljömål. Bland annat påvisas att halter av fosfor- och kväve som finns i fiskfoder inte automatiskt förvandlas till negativa ekologiska konsekvenser eftersom allt inte är biologiskt tillgängligt.

Ungefär 20 år gamla analyser visade att 11-35% av fosforn i fiskfekalierna från odlad fisk är i biologiskt aktiv form, dvs är tillgänglig som gödning åt alger. Med moderna foder är siffran troligen betydligt lägre (ny forskning pågår). Kväve finns i obegränsade mängder i luften och kväveutsläppen ökar därför inte övergödningseffekten så länge fosforhalten är hög. Om det finns mycket fosfor och lite kväve i vattnet gynnas tillväxten av cyanobakterier/blågröna alger som kan fixera kväve direkt från atmosfären.  När kvävet från fiskfodret hamnar i Östersjön där det redan finns höga halter av fosfor så gynnar det däremot andra arter (ej giftiga) arter av alger som inte kan ta sitt kväve från luften. Med andra ord borde lagstiftningen i första hand ge incitament för att minimera fosforutsläppen istället för att resurser läggs på kvävet.

Den ekologiska rapporten tydliggör även att miljökonsekvensernas omfattning i en vattenförekomst i stor utsträckning påverkas av områdets förhållanden, såsom djupförhållanden och havsströmmar. Effekterna av en fiskodling som är optimalt lokaliserad med hänsyn till miljöförhållandena är så små att de är svåra att mäta: den årliga variationen är ofta större än de uppmätta effekterna av själva odlingen. Fiskodlingens påverkan på bottenfaunan är lokal och begränsad till anläggningens omedelbara närhet. Därför behövs modelleringsverktyg som kan modellera förändringar i mängden växtplankton för att man ska kunna bedöma de verkliga miljöeffekterna av en vattenverksamhet, vilket SMHIs Vattenwebb i nuläget inte kan. Det finska FICOS-modellen som har utvecklats av statliga institutioner och forskningsinstitut har bedömts vara ett bra verktyg för miljöövervakning av Vasa förvaltningsdomstol. Åländska fiskodlare har även använt sig av denna simulering i tillståndsprövningar vid ÅMHM. Tyvärr sträcker sig modellens område endast över den östra halvan av Åland, för att kunna göra en korrekt och rättvis bedömning av samtliga åländska vattenverksamheters påverkan på vattenmiljön bör landskapsregeringen se över möjligheten att förlänga FICOS-modellens dataområde så att den täcker hela Åland.  

Kompensationsåtgärder

Möjligheten att genomföra kompensationsåtgärder är inte ny, den finns redan i nuvarande lagstiftning under benämningen förbättringsöverskott. Trots att denna möjlighet har funnits sedan 1996 har samtliga ansökningar om förbättringsöverskott fått avslag. Att införa en liknande bestämmelse under nytt namn ger inte några utökade möjligheter i praktiken. 

Lagförslaget redogör inte för hurdana åtgärder som kan utgöra kompensationsåtgärder. Många potentiella kompensationsåtgärder är ännu på forsknings och utvecklingsstadiet, såsom uppsamling av slam, mussel- och algodling medan andra åtgärder ännu endast bedrivs i liten skala såsom vasskörd och bevattning av åkermark med näringsrikt havsvatten. Ytterligare finns det åtgärder som är tekniskt möjliga att utföra men vars positiva ekologiska effekter är så pass komplexa att det är svårt att på ett rättvis sätt värdera storleken av kompensationen, såsom anläggandet av våtmark och reduktionsfiske av mörtfisk och spigg. Ålands fiskodlarförening har bedrivit pilotprojekt med musselodlingar och kompensationsfiske av spigg och ämnar fortsätta denna typ av utvecklingsarbete, bland annat inom ramen för Landskapsregeringens vattenbruksstrategi. 

I det juridiska utlåtandet föreslås att Östersjöfoder, dvs foder där fiskråvaran ingår i ett kretslopp i Östersjön ska utredas som möjlig kompensationsåtgärd. Generellt kan konstateras att fiske är det mest kostnadseffektiva sättet att ta upp fosfor och kväve ur Östersjön. Kompensationsfiske är den kompensationsåtgärd som både på kort och lång sikt har bäst potential för att förverkligas. Ett system för lokalt eller regionalt kompensationsfiske av underutnyttjade arter (sk “skräpfisk”) såsom spigg och mört skulle dessutom ge ytterligare vinster både för miljön och för samhället. Fördelen med fiske av sådana underutnyttjade arter är: 

  1. Minskad övergödning: Kväve och fosfor som finns bundet i fisken tas upp ur havet
  2. Trycket på de kommersiella arterna avtar
  3. “Skräpfisken” kan användas som råvara i fiskfoder
  4. Övergödningen i havet minskar även indirekt då trycket på djurplankton som föda avtar, vilket leder till mer djurplankton som äter växtplankton (=alger)
  5. Yrkesfisket gynnas ekonomiskt både direkt pga att fångsten kan säljas som kompensationsåtgärd och indirekt då kompensationsfisket gynnar de kommersiella arternas överlevnad och tillväxt

För att detta ska kunna genomföras kan dock kompensationsåtgärderna inte vara så pass strikt geografiskt bundna såsom i lagförslaget. Fisken är en levande varelse som flyttar på sig utan någon hänsyn till osynliga linjer i vattnet. Såsom klargjorts tidigare finns det inga krav på kompensationsåtgärder i EU-lagstiftning. Det finns därför heller ingen anledning att begränsa kompensationsåtgärderna till att behöva ske i samma vattenförekomst som den aktuella verksamheten. Om syftet är att gynna tillämpningen av kompensationsåtgärder samtidigt som det sker en faktisk mijlöförbättring i Östersjön borde åtgärderna istället få utföras i de vattenområden där möjligheten finns, där åtgärden gör störst miljönytta och där åtgärderna är mest kostnadseffektiva. 

HAVSPLAN FÖR ÅLAND: VAD INNEBÄR DEN FÖR ÅLÄNDSKA FISKODLINGAR?

Ålands Landskapsregering har 18/3 2021 klubbat igenom Ålands första havsplan. Arbetet med att ta fram planen har pågått under ca två års tid då det hållits ett flertal samråd med olika intressegrupper och sektorer, samt två öppna remissrundor. Efter första remissrundan beslöts att exludera de privata vattenområdena, som nu är upp till kommunerna att själva planera. Det andra remissutkastet samt den gällande planen berör alltså så gott som bara den yttre kransen av åländskt vatten som består av helt  öppna havsområden långt ifrån land. De fiskodlingsområden som fanns med i havsplanens första och andra utkast inkluderades inte med när planen fastställdes. Ålands fiskodlarförening ger här sin syn på havsplanen och dess konsekvenser för näringen.

Havsplanen är inte bindande

Lokaltidningarna och den samhällsfinansierade radiokanalen har vid flertalet tillfällen rapporterat om havsplanen och då med stora rubriker lyft just fiskodlingarnas lokalisering som en stor fråga i planen. I själva verket har havsplanen av flera orsaker inte någon som helst inverkan på var det finns eller kommer att finnas fiskodlingar i framtiden, vilket Ålands fiskodlarförening också påpekat i sitt remissutlåtande. Havsplanen är inte ett bindande dokument, utan endast ett vägledande beslutsunderlag. En fiskodlare får inte ett fiskodlingstillstånd automatiskt bara för att ett område markeras som lämpligt för fiskodling, utan måste ändå gå igenom samma prövningsprocess som om planen inte fanns. Enligt nuvarande vattenlag som varit i kraft sedan 1996 har det inte varit möjligt att få tillstånd för nya produktionsenheter. De enda möjligheter som finns är att flytta och/eller slå ihop befintliga enheter. Även detta måste föregås med en ansökan och flytten ska innebära en förbättring både för fiskodlaren och för miljön.

Rätt lokalisering ger mer fisk och mindre belastning

Det är stor skillnad för miljön var en fiskodling är placerad. Forskning gjord av Naturresursinstitutet (Luke) visar att även en relativt stor fiskodlingsenhet inte har någon mätbar negativ påverkan på omgivande miljö om den är rätt placerad, på öppet vatten. Rapporten finns att läsa på finska. Tack vare den goda syresättningen och jämnare vattentemperaturen längre utskärs växer också fisken ca 10% bättre per fodergiva, med andra ord får man mer fisk och mindre utsläpp per mängd foder. Win-win.

Inga planer på att odla vid Sälskärsfyren

Fiskodlingsområdena som fanns med i det andra utkastet var till allra största del inte intressanta för fiskodlingsföretagen, då det redan finns alldeles lämpliga fiskodlingsplatser på privata vattenområden långt innanför havsplanens område. Att odla ännu längre ut till havs när man redan är ute till havs är att gå över ån efter vatten och orsakar bara onödigt långa transporter i samband med utfodring och skötsel. En sådan odling skulle också vara betydligt mer utsatt för kraftiga stormar. Eventuellt kunde det vara intressant att placera en större fiskodlingsanläggning i anslutning till ett vindkraftverk, men några sådana diskussioner har inte förts. Det är också tänkbart att ny teknik för betydligt större offshoreanläggningar kunde göra vissa områden på allmänt vatten intressanta i framtiden.

Arrende på allmänt vatten kräver lokaliseringsplan som inte finns

Ett ytterligare hinder som gör havsplanen oväsentlig är att det ändå inte är möjligt att arrendera ett område för fiskodling på allmänt vatten. Ett sådant arrende villkoras nämligen av landskapsregeringen med krav på att det finns en lokaliseringsplan för fiskodling, som landskapsregeringen själv måste ta fram. Diskussioner kring lokaliseringsplan har förts sedan 2019, då målsättningen var att få den klar under hösten 2021. Arbetet med denna kom dock aldrig igång och någon ny konkret tidsplan finns ännu inte (mars 2021).  

Optimal lokalisering ger både minskad miljöpåverkan och mindre utsläpp

Även utan en lokaliseringsplan finns det gott om både forskning och praktisk erfarenhet kring hur fiskodlingar påverkar/inte påverkar omgivande vattenmiljö. Denna kunskap har ju också legat till grund för valet av de områden som man i handläggningen av ärendet har bedömt att är lämpliga placeringar för fiskodling. Underkänner man nu detta omfattande utredningsarbete som gjorts helt och hållet, eller hur blev det så totalt “fel” resultat bara för just fiskodlingarna? I redovisningen av remissvaren står att fiskodlingarna inte ska “…markeras i norra eller nordvästa skärgården på grund av den unika natur som förekommer där och den risk fiskodling i öppna kassar på dessa områden innebär för naturens tillstånd. Områdena är viktiga för bl.a. flera skyddsvärda fågelarter, unik undervattensmiljö, viktiga rekreationsområden och turismområden, samt kulturhistoriskt värdefulla områden. ” Några belägg för denna påstådda risk ges inte, trots att den går emot etablerad, dokumenterad fakta.

Algodlingar i Östersjön

Som kontrast till försiktigheten beträffande fiskodlingar plockas istället algodling med i sista utkastet, som är en helt oprövad verksamhet. Några havsområden på södra Åland är markerade som lämpliga för odling av blåstång och havssallat. Dessa områden är väldigt långt ute till havs på mycket utsatta områden, vilket innebär enorma tekniska utmaningar, utöver de ekonomiska. Motiveringen lyder: “Algodling har potential till att bli en ny näring inom nära framtid och havsplanen föreslår därmed områden till möjliga områden för makroalgodlingar… …Områdena markeras utifrån resultatet av ett EU-finansierat projekt vars målsättning var att identifiera lösningar till att odla alger i Östersjön på ett hållbart sätt (EU-projekt GRASS)”.

En välkänd och väl dokumenterad verksamhet som fiskodling plockas bort med hänvisning till att det saknas tillräckligt omfattande underlag. Istället adderar man en ännu inte existerande verksamhet, baserat endast på en förstudie. Arbetet med planen har tagit över två år och det har gjorts ett bra arbete givet de svåra förutsättningar som ett sådant uppdrag innebär. Man kan ju fråga sig varför det lagts ner så pass omfattande resurser på detta, om slutresultatet ändå blir att ge vika för tyckanden som saknar belägg?

Vad hände med musselodlingen?

Naturligtvis finns det inget principiellt motstånd mot algodlingar från fiskodlingsbranschens sida. Om det faktiskt ska odlas makroalger runt Åland, så vore det till och med mest rimligt att placera den i direkt anslutning till en fiskodling, så att algerna kan ta tillvara på det vattenlösta kvävet från fiskens gälar (motsvarar fiskens urin). Dessvärre tas det ändå upp väldigt lite kväve och fosfor i algerna, som till största del består av vatten, cellulosa (kol) och vissa mineraler. Lite bättre resultat får man vid odling av blåmusslor, men det är tyvärr ännu långt kvar till att nå lönsamhet, trots att ett flertal pilotförsök har gjorts bland annat på Åland. Två åländska fiskodlingsföretag var de första att testa att odla musslor på rep, sedan skaffade landskapsregeringens miljöbyrå en större musselodling som placerades vid en f.d. fiskodling på Seglinge. Den skördades en gång inom ramen för projektet Aquabest och har sedan dess legat orörd och inte skördats på över tio år. Två unga entreprenörer hade i samma veva planer på att anlägga en blåmusselodling i syfte att skördas för humankonsumtion. Det fanns ett stort intresse från restauranger att köpa musslorna, men projektet föll redan innan starten på att det krävdes omfattande och dyra provtagningar i samband med områdesklassificeringar i initialskedet, utöver de regelbundna provtagningarna som görs inför skörden. Det är tänkbart att en eventuell alg-entreprenör skulle stöta på liknande hinder. Om viljan finns att satsa på odling av makroalger, varför inte istället plocka upp tråden med den bortglömda musselodlingen? Många utmaningar kvarstår ännu för musselodling i Östersjön, men den är åtminstone flera steg före algodlingen. En annan intressant möjlighet är att skörda vass för att plocka upp näringsämnen ur havet och det bundna kolet, samtidigt som det ger positiva effekter för fisket och friluftslivet. Där är också fiskodlingsnäringen i framkant och är med och driver ett utvecklingsprojekt på eget initiativ.

Hur kan vi gå vidare på ett konstruktivt sätt?

Det ligger i allas intresse att ha bra utredningar och data som ger objektivt underlag för planering och beslut, istället för grundlösa tyckanden och missuppfattningar. Inför arbetet med lokaliseringsplanen för fiskodling bör landskapsregeringen utnyttja den forskning på området som gjorts, identifiera var det finns eventuella kunskapsluckor och även kommunicera ut slutsatserna på ett sätt så att eventuell kritik som riktas mot den blir relevant och konstruktiv. Fiskodlingsföretagen är redan involverade i ett flertal forsknings- och utvecklingsprojekt och deltar gärna i fler studier och pilotprojekt som kan driva på den fortsatta utvecklingen i hållbar riktning. De större, mer tekniskt komplicerade forskningsprojekten har en så pass liten bransch som vår däremot inte kapacitet att driva själv. Där behövs samordning med myndigheter och forskningsinstitut i våra grannländer. 

Fiskodlingsnäringen bidrar till samhällets välfärd i form av skatteintäkter, arbetsplatser i skärgården och ett hälsosamt livsmedel åt många finländare. Landskapsregeringen kan inte bara begränsa och ställa hårda krav på utveckling utan måste även skapa de rätta förutsättningarna och aktivt delta i den.

/Ålands fiskodlarförening, 23/3 2021

tel: 040-5409764

info@fiskodlarna.ax

www.fiskodlarna.ax

Jomalagårdsvägen 16

AX-22150 JOMALA

Åland

Fisk är bra för dig
Mår den odlade fisken bra?
Var odlar man fisk på Åland?
Finns det utsläpp från fiskodlingar?
Ålands fiskodlarförening
Våra utvecklingsprojekt